Det går upp och sen ner
... Och sen ner och sen upp. Dagen har inte varit den allra bästa. Ni vet när man är stark, håller huvud högt, skrattar och ler ett bra jävla tag tills den där masken bara ruttnar mer och mer för varje dag som går och bakom masken finns bara ett argt, besviket och ledsamt ansikte. Det är i alla fall tur att jag har de underbaraste vännerna i världen vid sådana tillfällen.
Efter visningen som förövrigt var en riktigt fin lägenhet, så stack jag till S och L för middag. Det var riktigt gott, kock-mat fosho! Härligt med så fina människor omkring mig. Avslutade kvällen med en promenad med
Tugay, och lite skitsnack hemma hos mig med Linda. Nu ligger jag i sängen och skulle behöva ha de mysigaste armarna runtom mig, Igors. Skulle behöva hans pussar och kramar och hans hemska skratt. Jag behöver dig mer än allt mitt hjärta. Du är den som får mig att kämpa vidare.
Ska försöka somna innan klockan blir 12, för då är det den 14 sep, min moster gick bort den natten för ett år sedan. Vill ej vara vaken då. Min andra mamma.. Hoppas du har det bra. Tårarna för dig slutar aldrig rinna. Saknaden för dig minskas aldrig och kärleken för dig dör aldrig ut. Längtar efter dig min alldeles egna stjärna.
